Så. Hemma igen. Nu, efter ett längre & rätt intensivt projekt infinner sig ett lätt VEGETATIVT tillstånd när man inte är till mycket nytta för nån. Så här såg jag ut mitt på dan när vi hade spelat in Boston Tea Party, säsong 1, på en vecka:

Jag är inte radikalt mycket piggare nu, men tänker hantera det genom att snart se Gudfadern. Först bara, ett gåshudsögonblick, som möjligen kan metastasera en smula. Jag vill verkligen påpeka att gåshud för mig inte bara är sentimentalitet och tår-i-ögonvrån. Nej, gåshud kan också framkallas när man blir jävligt impad av något, när man exempelvis ser en film och tror att man har koll på läget, men i ett DRÅPSLAG så dras mattan undan och man inser att man har blivit taken for a RIDE. Det starkaste ögonblicket i den genren härstammar föga överraskande från Se7en (tillåt mig nyttja det sättet att skriva). Jag såg den helt hipp som happ, ramlade in på nån förhandsvisning när jag var pank frilansare och inte hade något bättre för mig. Inbillade mig att det var en actionfilm med Brad Pitt, men visste i övrigt inget. Och så rasslade det bara igång.
Slutet, då, när Brad till slut inser vad som hänt, det DIABOLISKA, så komplexa upplägget, tog mig fullständigt på sängen (jag är fan kass på att förutse handlingen i filmer och DET STÅR JAG FÖR). Jag ryser varje gång jag ser när allt liksom RULLAS UPP:

Hahaha. Det påminner mig också om en av Noel Gallaghers finaste stunder, när han i ett TV-program fick en present och direkt frågade: “It’s not the head of James Blunt, is it?”

Så kvick i huvudet är ju INGEN!
Fan, när vi ändå är INNE på Kevin Spacey, så får vi väl ändå bjussa på hans andra WTF-highlight från 90-talet, när han lurar skjortan av polisen i The Usual Suspects, hur han sitter och bara BLÅLJUGER under hela filmen, hittar inspiration från anslagstavlan bakom polisen, hur vi och polisen inser detta samtidigt i filmens otroliga slut:

Gud, när jag såg detta… Jag tror aldrig det snurrat mer i huvudet på mig (möjligen gången jag stod bredvid Filip när han drack eter i Estland, men det är en annan sak). Åh, nu kommer jag att tänka på bonusinfo. Under den klassiska line-up-scenen som är så fruktansvärt cool så är tydligen skådespelarna extra fnissiga för att dom är synnerligen bakfulla och för att någon av dem fiser under alla tagningar. Där finns en improvisatorisk, lössläppt magi som jag är svag för. I synnerhet förstås Benicio Del Toros otroliga leverans på den där märkliga engelskan:

Hahaha. “In ENGLISH, please!” Vilka filmslut har NI golvats av?