Bra jävla stämning!


Åh, det ordnades ett releaseparty för Sgt Pepper-skivan, i slutet av maj 1967, hemma hos Beatles manager Brian Epstein. Jävla SKJUTS i killarna här. Lennon hade gått på LSD oavbrutet i ett halvår, McCartney började få verklig fason på sin mods-stil, hade till skillnad från de andra rakat av sig muschen han sparat till omslaget. George hade slutat med syra efter att han tittat på LSD-molekyler i ett mikroskop och noterat att det där såg ut som ett rep. (Märkligt. Allt ser väl för fan ut som ett rep om man zoomar in tillräckligt.) Och Ringo mådde väl bra som vanligt. Han fick sjunga på With a Little Help From my Friends, och det var ju inte illa.
Man kan ruttna på Sgt Pepper’s Lonely Hearts Club band, för att den är fjompig, music-hallig och kabaretig, men ibland, en gång i halvåret ungefär, brukar jag låtsas att jag aldrig hört avslutningslåten A Day in the Life, jag försöker nollställa hjärnan och föreställa mig hur det var att besöka den här skivsläppfesten i slutet av maj 1967 (det slår mig NU att det var nästan på DAGEN 45 år sedan) och som först i världen typ få höra A Day in the Life. Hur jävla sinnessjukt det måste ha varit att nånting kunde vara så mycket historia och framtid på en och samma gång. Inte KONSTIGT att Lennon gör tummen upp.
Och själva inspelningen av A Day in the Life sen! DÅ mådde McCartney bra! Åtminstone dagen när de spelade in det bananas-orgasmiska stråkpartiet. DÅ kände han verkligen att han var cutting-edge!

Lennon mådde lite tjyvtjockt, som vanligt vid den här tiden (är det KONSTIGT med tanke på hur mycket syra han vräkte i sig!?)

Ringo, han undrade mest “Kan jag fakturera för det här?”

Men det var en lustig inspelning, för Beatles kände ju att de hade något extraordinärt på gång, så de bjöd in alla sköningar de kände för att spajsa upp tillställningen.

Även Keith fick komma. Inte svinalert han heller.

Krocken då, mellan alla dessa vrålhipsters och de inhyrda symfonikerna som kom till studion i tron att det var ännu en dag på jobbet. Av med kavajen bara, fram med fiolen!

Men efter ett tag, när de fått nog av McCartneys storhetsvansinne, den unisona påtändheten bland kändisarna och kravet att de skulle bära lösnäsor och peruker, så började några av dem ruttna.

Men det blev ju bra till slut. Helvete vad bra det blev. Här finns en liten psykedelisk video gjord utifrån sånt som filmades den där dagen/natten. Det tillhör i sanning en annan tid. Men det är också för oss.
http://www.youtube.com/watch?v=4xljFT44Y1Y

LOADING PODCAST
b

{{ currentEpisode.date }}

{{ currentEpisode.title }}

Rate this episode