… återvänder så sakteliga till kroppen med hjälp av alien-blod-som-fräter-genom-sex-våningar-på-Nostromoskeppet-starkt-kaffe och med hjälp av det ALLRA mest förutsägbara i vinylspelaren:

Ja, ni ser ju, jag står i GIVAKT i pur respekt. Hur som helst så besökte jag igår för första gången på 32 år en kyrkokör-session, när mina två döttrar tog sina första stapplande steg RAKT in i gapet på Jesus (jag bör möjligen klargöra att det här primärt är “en skön social grej” – som min treåring säger – och inte ett allvarligt närmande till religionen).

Det som fångade min flackande blick denna afton var att Svenska Kyrkan uppenbarligen lägger stora delar av sina intäkter på kakor. Jag har aldrig sett så många kakor i mitt liv. Det var fotoförbud inne i fikarummet, så jag har  inga bevis att komma med, men stämningen på den här bilden formligen SKRIKER åtminstone socker-rush.

Jag antar att det gått ut något dekret från kyrkoledningen (den heter säkert något annat än “kyrkoledningen”) som klarsynt nog deklamerat “Kan vi inte få dem på annat sätt så ska vi få dem med socker”. Det funkar. Det enda barnen pratar om nu är hur desperat de vill till kyrkan igen. Clever!
Det här då:

Jag har inte läst en rad om detta, men man VET liksom att det är båg eftersom han bär en ALLDELES FÖR PASSANDE MUSTASCH. Hade jag varit Hitlers son (och det KAN jag ju inte vara) så skulle jag fan gjort ett och annat för att dra min framtoning till andra spelplaner, vad som helst, typ:

Eller:

Nej, “Hitlers mystiske son” kallas i rubriker världen över för “Hitlers mystiske son” bara för att han råkar vara lite lik Hitler, hade han sett annorlunda ut hade vi aldrig nåtts av honom. Det är allt jag har att säga i ärendet. As you were.