Jaså, helgen är slut säger ni, ja det får jag väl acceptera då. Det har hänt ett och annat (med betoning på “ett”). Först noterade jag på ICA i fredags att Bruce Springsteens nya skiva säljs där. Det har blivit något fel, läste jag sen, i distriubutionen, så ICA i Sverige säljer hans nya skiva fyra dar före resten av världen (inklusive Wal-Mart). Den historien har NÅNTING, men är inte tillräckligt intressant för att jag ska skriva ett ord till om den. Jag har ätit bröd i helgen också, och försiktigt tänkt tanken att bröd nuförtiden är mer hål än bröd:

Sen i lördags, när jag skulle avnjuta en film som jag skriver om lite längre ner, så började den här batteridrivna jäveln helt ouppmanat att göra det hen(!!!!) är satt på jorden för att göra, det vill säga tjattra och pipa
och det gick verkligen inte att stänga av den, så jag gömde den först längst ner i en tunna med leksaker, men man kunde fortfarande höra den ligga där nere och spela allan, så för att slippa detta störningsmoment så gick jag ner i källaren och lade den längst ner i tvättkorgen där den alltjämt ligger. Min tanke är att svälta ut den. Till slut MÅSTE  batterierna fan dö och då kan jag få lugn & ro. (Jag gick alldeles nu bort till trappan som leder ner till källaren, och svagt, svagt hör jag där nerifrån hur den ligger och morrar, desperat, som tjejen i “När lammen tystnar” som häckar nere i brunnen och ropar på mördarweirdots hund.)
Ja… Sen var det dags för den stora lördagsunderhållningen. Eftersom jag inte tillhör målgruppen för batteridrivna marsvin så lämnade jag Sean Banan åt sitt öde och såg istället den SENSATIONELLA dokumentären “Reindeerspotting”. Den handlar om unga knarkare i finska, FRUSNA Rovaniemi, som går på något som heter Subutex. (De går på det mesta. De ramlar också ner från balkonger.) Den här killen, Jani, står i filmens centrum.
Här mår han tillfälligt bra under en utlandsresa. 
Här nedanför ser vi förresten konsekvensen av killen som ramlat från balkongen. 
Men tillbaka till utlandsresan. Här nedan försöker Jani checka in på ett hotell. (Han TRYCKER verkligen på att han vill ha en tv på rummet.) 
Den här killen spelar en otydlig biroll, men passar på, när han ändå har ordet, att varna för kalk. 
Ty:

Helvete, det här är nog den bästa, minst drogromantiska pundarskildringen jag ramlat över sedan “Ett anständigt liv”. Allt går verkligen åt helvete hela tiden. Nu sägs det att Jani är död, att han hängt sig i Kambodja (vad vet man om nånting längre), men det är hans naiva livskraft som ger filmen den energi den ju behöver för att man ska orka tröska sig igenom 90 minuter av detta. 
Ja, och idag var jag i Heron City, och såg något helt annat, med ett oskyldigare sällskap:
Vad har man då att se fram emot i veckan? Jag hade tänkt se Johannes Brost-filmen, tror jag, men annars då? Berätta för mig!