Vilken märklig söndag det blev. Först besökte jag Tekniska museet, där jag inte varit sedan jag var tolv. Då, när jag var liten, var det mäktigt att gå omkring bland de så lekvänliga installationerna. Idag kunde jag konstatera att wow-faktorn på prylarna var ungefär intakt, med den viktiga skillnaden att jag 1985 inte hade en iPhone 4S i fickan. Så det gjorde ju NÅNTING med den upplevelsen. Dock: jag påmindes om den gamla tidens Polishelikoptrars kontrastrika skönhet.

Jag tog också en bild på mig själv, så som jag ser ut i en värmekamera.

(Är det någon som hittar en tumör där någonstans så HÅLLER NI KÄFT!)

Sedan började jag prata om välgörenhet med en kompis, som berättade att alla de där gamla, uttjänta tröjorna som jag brukar slänga i en container på Återvinningscentralen och som skeppas till Afrika, jo ni förstår de tröjorna, de FÖRSTÖR för textilindustrin där nere. I Kenya har flera fabriker lagts ner, för de har utkonkurrerats av tröjor som flugits in från Södermalm i Stockholm, och som ser ut så här:

Det var ju mind-blowing i sig, att inse att INTE ENS när man gör något fint så gör man något fint. Ja, och sedan gick ju resten av dagen åt att ladda inför Super Bowl. Hinka kaffe, hålla koffeinet på en RADIKAL men konstant nivå (det ska sticka i fingertopparna av att blodet TJONGAR sig fram i expressfart i de skira kapillärerna).
Dagen har helt präglats av Super Bowlen. Jag har twittrat om den, jag har babblat om den med mor & far, jag har tänkt på när jag såg Eli Mannings otroliga kast 2008 – när jag, Filip, Pål och Johan satt i en bar i Texas och kollade.

(Det där var efter finalen. Typ åtta timmar efter.)

Det där var nog sex timmar före Super Bowl. (The glory!) Nåväl. Hela dagen har jag liksom iskallt räknat med att jag har TV10, som i Sverige sänder det här spektaklet. Jag vet inte varför jag utgått från det, med tanke på att mitt kanalutbud är så skralt, men det limmar bra med sättet jag tagit mig an Stockholmstrafiken på sistone, där jag allt oftare behandlat vägarna som en lekstuga som jag bestämmer över och där jag fasansfullt nog fullständigt negligerat lagar och regler i en anda av att DET ORDNAR SIG. På samma sätt har jag tänkt att det är klart jag löser Super Bowl. Jag vill ju SÅ gärna se det att själva urkraften i min önskan liksom genom något gudomligt ingripande kommer att fösa in TV10 bland mina kanaler.

Nu, när finalen är ett par timmar bort, inser jag att TV10 ingår i något som heter Viasat Guld. Jag minns vagt en kreditkortliknande plastbit som prytts av de där två orden. Jag minns att året var 2008, att jag var pappaledig och att jag sprättade ett kuvert, fick upp ett kort med en lapp om ett “Unikt erbjudande” och att jag på pin kiv klippte det i två bitar och omedelbart gjorde mig av med delarna (i källsorteringen!!!). Nu sitter jag här, hög som ett hus på ett flertal fyrdubbla espressos och en våt filt av besvikelse sänker sig sakta ner från taket. Snart täcker den mig. Och jag finner viss tröst i populärkulturens förmåga att skapa humor ur liknande antiklimax-situationer.

“Ett päron till farsa” gjorde det möjligen bäst. Hela filmen går ut på att Chevy Chase med familj är på väg till ett stort tivoli, och när de kommer fram är det stängt. EXAKT den dramaturgin utnyttjades många år senare av Peter Wahlbeck, i mini-eposet “Ullared”.

Ja, nu är klockan 22 och jag vet fan inte vad jag ska göra. Kan man panikskaffa TV10 or what? Eller ska jag läsa vidare i Atonement och bara acceptera detta?

UPPDATERAT: En vänlig själ lånade ut lite sköna login-uppgifter och nu är jag MED!!! (Thanks, my brother.)