Gosh, i Västerås ligger de i framkant när det gäller service kring toabesök, den saken är tydlig. Istället för de FÖRHATLIGA femkronor som handlarna brukar kräva för att hålla pundarna borta så kan man här SMSa sig in.

Detta älskar jag – när toalettkulturen uppgår i informationssamhället. (Min kod är 65827. Har ni vägarna förbi så bjuder jag på den.)
MEN. Det var inte det jag ville säga. Till Västerås körde jag i en hyrbil. Då går det fort! Uttrycket “Don’t be gentle, it’s only a rental”… Ja, det känner ni till. Jag med. Det SKA gå undan i en hyrbil. Det ska gå så fort att det skakar i sätet. Eftersom upplevelsen av ratten, sätet och instrumentbrädan är helt ny, och tillfällig, så vill man uppnå den där oemotståndliga adrenalinrushen en testpilot belönas med när hans (ELLER HENNES) jetplan hamnar i spinn och cockpiten blir en cocktailshaker:

Den här driften är inte alltigenom sund, det förstår jag ju. Livet hänger på en skör jävla tråd när man passerar Rocklunda i 180 och funderar på att växla upp från fyran till femman. Man tar en slurk kaffe, hoppar fram ett par snäpp i Spotifylistan (kanske till den här), sedan sätter man handen på växelspaken, gör sig redo att slänga in femman, men inser då att man inte är helt bekant med spaken, hur växlarna egentligen sitter, så i fullt blås, medan bilen vibrerar av fart & fläkt, sneglar man ner mot spaken för att kontrollera var femman finns. Och tittar rakt ner i detta:

Någon måste säga åt biltillverkarna att sluta illustrera växlarnas placering med blindskrift! Med ena ögat försöker man hålla avståndet till långtradaren framför, med andra ögat försöker man förtvivlat fixera de små urgröpningarna som ska visa hur man tar sig från växel 4 till 5, så att man ABSOLUT inte råkar slänga i backen. Aldrig lever man så mycket granne med döden som när man till slut chansar på ett pinnhål, trycker ner spaken där och långsamt släpper upp kopplingen. Aldrig är livet så digitalt som då. Väljer man rätt är det smooth sailing. Väljer man fel kommer det att tjuta i några kugghjul, vråla och ryka, och det oljudet blir det sista man hör innan man förgås i ett inferno av eld.