Jag kan ACCEPTERA viss recycling i media. Framförallt månadsmagasin gör sig skyldiga till det här. Även om en golftidning funnits i 25 år så har den i praktiken bara gett ut samma tidning månad efter månad, år efter år: Testa nya klubbor, testa någon bana på Irland, testa någon ny tröja, smaka någon rökig single malt. År efter år. Det är trist och andefattigt men inte konstigt.
Vad som däremot är obegripligt är frekvensen med vilken Jack the Ripper dyker upp i media. Människor som ägnar sina liv åt att söka efter Jack the Rippers identitet (“Vem VAR han?”) bör göra detta inifrån ett madrasserat rum. Och redaktörer som publicerar vaga texter med nya indicier kring det här hundratals år gamla fallet bör myggas av. För VEM FAN BRYR SIG? Det spelar ingen ROLL vem han var! Han är död! Alla hans kompisar är döda! Hans eventuella barn är döda! Hans grannar är döda! Hans revisor är död! Baristan som gjorde ett sånt fint löv av mjölkskum i Jack the Rippers latte är död! Alla är döda! Allt är borta! Inget finns kvar!
Jag vet: premissen för Håkan Nessers nästa bok! En bestialisk seriemördare slaktar folk i Jack the Ripper-stil, och först mot slutet av boken upptäcker polisen (Barbarotti heter han va?) att det offren har gemensamt är att de alla är redaktörer som publicerat artiklar som HANDLAR om Jack the Ripper och hans annalkande avslöjande. Bjuppar Nesser på den.