Nu vet jag inte riktigt vad som håller på att hända med mig. I förrgår satt jag och grinade åt en violinist som såg ut att käka lunch på Vurma vid Hornstull på daglig basis. Igår satt jag i ett konferensrum och pratade om lärare, hur viktiga de är, hur mycket gott de kan göra. När jag drog exemplet om Sonia Sotomayor (som kom från vrålenkelt ursprung och tack vare en kanonlärare slet sig ur sina omständigheter och blev USAs första kvinnliga domare i Högsta Domstolen) så var jag tvungen att gå iväg för att det plötsligt stockade sig i halsen (även nu, när jag SKRIVER om det blir jag tårögd). I morse satt jag i bilen och bestämde mig för att bli sist i världen med att upptäcka First Aid Kit. De började sjunga den här låten, om de här människorna:

Och så satt jag vid ett rödljus utanför Västermalmsgallerian och hulkade igen, medan en alkad gubbe bankade på min bagagelucka för att jag stod lite för långt ut i korsningen. Något märkligt håller på att hända med mig. Jag begriper inte var den här skörheten kommer ifrån. Jag är nog inte riktigt i balans. Eller så är det precis så här balans ser ut.
Vad gråter ni åt då? Ge mig MER rysningar & grinerier!