Blog by Filip & Fredrik

Fredrik Friday March 30th, 2012

Drömmöten!

Många hatar möten! Många ÄLSKAR att HATA möten, gör det till “sin grej” att hata möten. “Fan vad jag hatar möten!” Äh. Det finns inga dåliga möten, bara dåliga kläder, mötet blir vad man gör det till etc. Personligen älskar jag möten, de psykologiska spelen, de trevande öppningarna, blickarna, bullarna med kardemumma i. Whiteboarden som så sakteliga fylls med skit. Folk som går förbi utanför konferensrummet, sneglar in och undrar vad ordet “plywood” på whiteboarden kommer att få för konsekvenser i medielandskapet. Här är två möten där jag gärna hade deltagit:

Obviously. Inte en whiteboard i sikte, men likväl.
Och så detta:

Åh, the merriment! Hade gett två lax till Musikhjälpen om de kunde tagit mig till det där mötet.
Inom fem timmar återkommer jag med ett inlägg där kvinnorna är i majoritet!

Comment5
Fredrik Thursday March 29th, 2012

Riksväg 44 Revisited


Det är roadtripdag. Upp tidigt, tvångstanke att lämna huset för 06, via E18 (“Värmlandsvägen” enligt min GPS och who am I to blow against the wind?), ner mot Trollhättan på 44an. På nån mack kom det fram en finsktalande man och frågade om jag kunde köpa cigg åt honom, och jag var på så jävla bra humör att det var väl inge problem att köpa lite cigg, och då blev han glad, finnen, och frågade om jag ville hoppa in i hans bil och “ta några lugnande”. Jag avböjde vänligt, men det KITTLAR när jag tänker på hur mitt liv kunde TETT SIG, om jag varit något mer äventyrlig.
Framme hos farmor vid elvarycket. Snacka lite.


Hon är som en liten sparv, farmor, och kristallklar i skallen, till skillnad från några andra basketkorgar som bor i området. En man äter tydligen bara gul mat numera. Apelsiner, bananer, lussekatter. Det funkar bara om det är gult. En annan man tror att han gör lumpen; drar ledningar hela dagarna och pratar om koordinater. Jaja. Vi tog en promenad.

Farmor har hamnat mitt i Parabolsverige.
Det är nyttigt att hälsa på farmor. Hon berättar så lyckligt om när hon jobbade på ett lönekontor i Filipstad, hur roligt hon hade med de andra tre tjejerna som hon arbetade med. Sedan gjorde hon misstaget att “följa pengarna” och ta anställning i en järnaffär hos en gubbe som fan verkar ha varit ett psykfall, men sedan träffade hon farfar och kom bort från allt det där, till Trollhättan, där livet utspelade sig.
Jag känner mig alltid lite skör när jag åker från farmor. En slags intensifiering av den där paniken man kan få av att tiden obönhörligen går. Men det kan man också VÄNDA på, och istället berusas av att man finns TILL, att Riksväg 44 breder ut sig och man lyssnar på Lars Winnerbäcks “Elegi” om och om och om igen och ryser åt textraden

“En elegi för alla vägar som vi inte vandrat än
För en tid som bara går och aldrig kommer igen”

Och så blippar det till i telefonen och man får ett MMS från Micke, som ägnar sig åt en arkeologisk utgrävning i sitt iPhoto.

Comment39
Fredrik Wednesday March 28th, 2012

Åh, stoltheten!


Se oss här, med vår vän Jonas Eriksson, på hans 30-årsdag, den 27 mars 2004. Jag och Filip var i USA då, egentligen, och spelade in säsong 2 av High Chaparall, men vi flög hem för att gå på kalas. Vi gillar ju denne Jonas, som vi känt sedan mitten av 90-talet. Han kommer från Luleå, han träffade Filip på Värnpliktsnytt, och någon gång där slank jag in i bilden. Vi har haft mycket roligt ihop. Jag och Filip babblar OFTA om gången vi flög business class för första gången och hamnade framför Clarence Clemons, tänkte att “honom ska vi inte störa”, och sedan när vi fick i oss en massa white russian så VÄCKTE vi honom. Vad som inte alltid framgår av den spillran till anekdot är att det var Jonas som fixade in oss i business class. Sånt är han bra på. Han är också bra på att döma fotboll. Uppenbarligen så jävla bra att han ikväll ska döma ÅRETS JÄVLA MATCH – Milan vs Barcelona, kvartsfinal i Champions League. Det är fan helt sjukt. Så ikväll ska vi sätta oss, några kompisar, och öla oss tjocka på en sportbar, skita i själva matchen och bara fokusera på domaren. Hahaha. Det är inte så dumt det inte.
Här ett klipp från tiden när Jonas var knattereporter i Barnjournalen, där han intervjuar Jan Guillou. Så många strängar! Så många lyror!

Slutligen MÅSTE jag ju – för att den här onsdagen ska kännas någorlunda komplett – tipsa om min kompis Sigges STARKA Spotifylista med Dylans 119 bästa låtar. En bättre introduktion till mästaren än så får ni inte. (Och med “mästaren” menar jag både Dylan och Sigge.) Vilken jävla DAG det här är! Jag är på så bra humör att jag avslutar med en bild på ett ryskt slott. Den är tagen 1910, men den är ändå i FÄRG! Fuck-eli-fuck!

Comment37
Fredrik Tuesday March 27th, 2012

We had joy we had fun…


Sitter på Cafe String, på Södermalm i Stockholm. String, det kom med REJÄLA konnotationer på 90-talet, när jag flyttade till Stockholm. Hit vågade man INTE gå. Hit gick Linda Norrman. Hit gick This Perfect Day-medlemmar. Hit gick FOLKET. Nåväl, det är inte så farligt längre, mer avspänt nu, naturligtvis (ALLT är mer avspänt nu), det är till och med så att HELA Roxettes “Joyride”-skiva spelas i högtalarna. Hade det hänt 1993 så hade Fredrik Norberg i Popsicle vänt sig i sin grav (om han hade varit död, såklart, i låt säga en tragisk bussolycka). Ja, vad fan, jag ville mest tacka för alla fina ord ni öst över oss för “Får vi följa med?” som gick i mål igår. Det var fan så roligt att spela in. Vill passa på att tacka ALLA som ställde upp när vi kom viftande med kameran också. Otroligt inbjudande och härligt. Och så maximal kudos till gänget vi åkte runt med, Sveriges gemytligaste TV-team, och en extra shoutout till Pål Hollender som med YTTERST kort varsel tackade ja, och BERIKADE denna resa något oerhört. Man BÖR ha en sektledare som inslagsproducent när man gör sådana här produktioner, någon som kan skapa den där goa psykotiska känslan som främjar improvisatorisk TV. Jag älskar Pål. Vi hittade en lookalike på honom rätt tidigt i produktionen:


Hahaha. Gamle Salieri! Sicken sweet-tooth HAN var!
Nåväl. Härligt, härligt. Tack slutligen till ER för att ni kollade.

 


Och nu klev precis Bob Hansson in här. Så String kanske fortfarande är String ändå.

Comment44
Fredrik Monday March 26th, 2012

Grattis, Filip lelle!


Idag fyller han år, Filip. Det tål väl att uppmärksammas, med en bild som illustrerar hur lätt han har för att få blåmärken!? Fotot är taget i Baltikum, någonstans, på en paintballanläggning som vi besökte, några styckna kompisar. Eller ja, “paintballanläggning” låter rätt flådigt, som om man skulle kunna köra Nascar där. Det här var mer skog, samt några gamla stenkåkar som nån mini-Rommel blåste ut med sina pansardivisioner 1942. Dock ska det SÄGAS att den här vidriga öst-känslan spädde på autenticiteten av krigandet. Filip skulle gifta sig i den här vevan, så det var svensexa, och som avslutning på det här löjliga rännandet med gevär i skogen så blev det Alla mot Filip. I praktiken gick det till så att Filip jagades in i en husruin och lade sig i fosterställning medan en massa grymtande 30-åringar HELT lämnade civilisation och anständighet bakom sig och gick Sonny-Corleones-dödscen på Filip:

Fan, Sonny Corleone! Jag ÄLSKAR när han blir förbannad och biter på sina knogar:


Så brukar jag också göra när jag får lite motvind. Rekommenderas!
Nåväl. Filip har VÄLDIGT lätt att få blåmärken. Och idag fyller han år. Varför inte skicka en liten GRATULATION till honom i kommentarsfältet? Han har precis landat i Los Angeles, hans föräldrar är på besök, så nu stålsätter han sig för att prata om sylt i flera dagar.

Comment94