Prometheus-recension!


Ja, det här får bli i all hast, för jag har bara några minuter på mig innan jag ska blåsa in i ett möte, ett SAMMANHANG, men nu har jag sett Prometheus, vilket känns både tomt och märkligt, eftersom tänkt så mycket på den här stunden de senaste fyra månaderna.
Först, ett klargörande: Jag lider av olika sorters dyslexi, har jag märkt. Inte läs-och-skriv och sånt, men jag saknar i VISSA sammanhang förmågan att snappa upp sådant som för andra är självklart. Vikt är en sådan sak. Jag är bedrövligt dålig på att se om någon gått upp eller ner i vikt. Jag kan gå på stan med Filip, möta nån gammal vän, snacka lite, och så skiljs vi åt och efteråt säger Filip, “SÅG du, han måste gått upp 20 kilo!?!?!?” Och jag blir alltid lika förvånad, eftersom jag liksom inte SER sådant.

Spoilers är samma sak. Jag VET liksom inte när jag råkar spoila en film eller en bok eller en TV-serie. För mig hänger liksom allting jag sett ihop på ett organiskt sätt (som i ett NÄT) och det gör att jag inte riktigt fattar vad jag borde skriva och vad jag borde hålla käft om. Ha det i ÅTANKE när ni läser detta. Jag VILL inte spoila, jag ska FÖRSÖKA att inte spoila, men jag kan inte garantera något. Så läs vidare på egen risk.
Nu, några ord om själva VISNINGEN, som alltså befolkades av filmrecensent-kändisar som Fredrik Sahlin, Jan-Olov Andersson, C-G Karlsson, och så jag då, som mer eller mindre myglade mig in. En enorm besvikelse var själva faktumet att det inte var mer hysch-hysch. Jag hade sett framför mig metalldetektorer, beslagtagna mobiltelefoner och sånt, men det var fan bara att valsa in, vilket givetvis var bekvämt, men det dämpade känslan av EVENT en smula. Hahaha, men det har ju INGET med filmen att göra så vi kanske ska SLÄPPA DET. Men jag åt godis, lösvikt, för ungefär 28 kronor när jag tittade och drack ungefär en halv Loka Vattenmelon/Citrus. Godiset kändes gammalt, så alla som funtar på att handla gotte på 7/11 Grev Turegatan de närmaste dagarna kan väl bara skita i det, okej?

Prometheus då! Jag är ju oerhört svag för hela Alien-serien (främst de två första, obviously), och det starkaste SKRÄCKVERKTYGET i de filmerna, förutom monstren, har alltid varit andhämtningen hos människor i rymdhjälmar. Ni vet, man ser deras point-of-view – ut i mörkret och osäkerheten stirrar de genom sina repiga hjälmar, och gradvis ökar andetagens frekvens och man riktigt känner hur magen dras åt i biostolen. Den här andningsskräcken är sympatisk, tycker jag, för den visar att det inte spelar någon roll vilken budget man slänger ner i en film, det är ändå de SMÅ GREJERNA som kan dra in tittaren i fasan. Ridley Scott slarvar inte bort det i Prometheus och jag älskar honom för det. Prometheus utspelar sig ju FÖRE den första Alien-filmen och det är alltid vanskligt att göra en prequel i rymden, som utspelar sig i framtiden, för utrustningen – rymdskeppen, vapnen etc – måste ju se mer omoderna ut, äldre, än i de andra filmerna, likväl måste de vara futuristiska och fantastiska eftersom det ju är 2093 det handlar om, och inte nutid. Det här misslyckades George Lucas rätt gravt med i The Phantom Menace. Han gick dessutom fullständigt i green-screen-fällan. När han gjorde Star Wars 1976-1977 så hade han rätt begränsade resurser, han var liksom tvingad att få en gammal sjavig hangar att se ut som insidan av Årtusende falken, det fick DUGA, men 1997 eller när fan det var han gjorde The Phantom Menace så kunde den där hangaren gå och gömma sig, för George ritade hela filmen i en laptop, och så blev det själlöst, sterilt och trist.
Ridley Scott begår delvis samma misstag. Jag älskar den första Alien-filmen för att den är så jävla GRITTY, rostig och skitig, det pyser och droppar från taket, men i Prometheus är det rent och polerat och lite dödare på så sätt. Jag fattar ju att han gjort det så här, för han vill sälja biljetter och han spelar lite safe, men det känns lite kulissigare. (Jag ska dock säga att 3D-grejen inte var något problem ALLS. Det har mumlats som satan om det här, och när jag såg Avatar så ska jag säga att framförallt grafiken var så JÄVLA 3-D att man liksom fick koncentrera sig för att kunna följa med. Inga problem alls med det i Prometheus.) Jag tänker inte orda så mycket om handlingen, men Noomi Rapace och hennes kille (inte Ola) får med sig en besättning ut i rymden för att leta rätt på varelser som de tror kan ha skapat människan. De landar på en måne way back bort, hittar en pyramidliknande skapelse, går in där och snokar, och så blir det KOMPLIKATIONER.

Första halvan av Prometheus är i praktiken felfri, men när det blir krigsfilm på slutet, samtidigt som man halvt i panik försöker greppa vad fan det egentligen är som händer, så rinner liksom filmen iväg. Det blir lite för mycket Bruce Willis/Armageddon över alltihopa. Ett annat, självpåtaget, problem för super-fans som jag är ju att man väntat så intensivt på den här filmen för att man nu vill ha SVAREN. Man har undrat sedan 1979 varför en Space Jockey (de kallas så) hittades så här uppfläkt i första Alien-filmen:
Eller ja, man vet ju varför, det ploppade ut en alien där, men man vill nu se EXAKT hur det gick till. Man vill ha SVAR. Det är som när man läser böcker som “Da Vinci-koden” eller “Zen & konsten att laga en motorcykel”, man vill liksom få en förklaring till hur allting hänger sig ihop. Det här är bra för Ridley Scott, för det drar in sådana som jag i biomörkret, men det är dåligt för Ridley Scott, för det är fan inte lätt att tillfredsställa de där rätt orimliga kraven.
Som actionfilm betraktat är Prometheus toppen. Man flämtar av rädsla, man diggar effekterna (även om dåren som sminkat Guy Pearce till gammal gubbe borde få kvarsittning), man får för första gången på bio uppleva ett kejsarsnitt i 3D, man känner sig stolt SATAN över Noomi Rapace och de där två timmarna bara flyger förbi. Men om man är så jävla dum som jag är att man förväntar sig att Prometheus ska vara någon jävla lead-in till “Alien” så blir man lite besviken, dels för att man till att börja med inte ens fattar allt som händer, dels för att Ridley mot slutet peggar så in i helvete för en annan sorts sequel, vilket alltid gör att man känner sig lite skitig som tittare, som om man är en bricka i Ridleys spel. Oorgasmiskt.
Det hör till att man ska ge betyg. Okej, då gör jag det. Jag ger Prometheus betyget 3/5. Vad tycker ni, dödliga, som ser filmen i morgon (läs: fredag)?

LOADING PODCAST
b

{{ currentEpisode.date }}

{{ currentEpisode.title }}

Rate this episode