Om vi för några sekunder kopplar bort självklarheter som att det finns barn och anhöriga med i bilden så är det mer trivialt fascinerande hur kändisars dödsbud får det att liksom suga till i magen, som ett ögonblick av svindel, jag vet inte vad evolutionsforskare skulle säga att det kommer ifrån, men det känns jävligt primalt och uråldrigt, som om man försätts i ett tillstånd av high alert, men istället för att adrenalintillskottet används till att försvara frun från annalkande antiloper så går det åt till att hamra in i hjärnan var man befann sig när man nåddes av dödsbudet, och hur det gick till. Ska man ranka (man SKA ju inte ranka, men man rankar ändå) så är förstås inte Whitney riktigt i Jacko-klass, men vad gäller Jackson så kommer jag alltid att förknippa hans dödsbud med motellrummet i Sag Harbor, CNN-sändningar på nätet, Larry Kings sista insats som sorgebudbärare och Corey Feldman-intervjuare, och dagar då jag slet idiotiskt med den risiga uppkopplingen (här nedan maskerar jag min irritation så gott jag kan, ty det är barn närvarande).

Whitney Houstons frånfälle når mig via Twitter (NYA TIDER), eftersom Mauro Scocco satt uppe i natt och meddelade detta. Hon från barnvagnen i bilden ovan är med den här morgonen också, fast bara kroppsligen, för hon leker nu att hon är på Mallorca och går på bal, i liggande tillstånd.
Det är lustigt, möjligen abnormt på något sätt, men det som far genom skallen på mig den här morgonen är inte smäktande tongångar, The Greatest Love of All eller I Will Always Love You, nej det enda jag sitter och tänker på är det här mycket märkliga mötet, utanför ett hotell i London.
Dalai Lama är på väg genom dörrarna och stöter plötsligt på Whitney Houstons man Bobby Brown. Dalai Lama känner inte igen Bobby (rimligt), så Bobbys kompis viskar med sin mjukaste röst: “Mr Lama! Mr Lama!” innan han förklarar vem Bobby är gift med.

Jag vet inte varför det här klippet kommer till mig idag, det är helt meningslöst och jag har inte tänkt på det på flera år. Kanske, kanske går det att hitta en långsökt förklaring om Bobby Browns förfärlighet, hur det fåniga viskandet “Mr Lama! Mr Lama!” är en illustration av… någonting som gått förlorat. (Inte fan kallar man Dalai Lama för “Mr Lama”?) Om paketerad andlighet som checkar in på hotell, om utarmad kändiskultur, om faktumet att sådana här skärmdumpar går att göra:

Hur som helst. Whitneys bästa låt var nog I wanna dance with somebody. Här sjunger hon den för en massa sailors som kommit hem från gulfkriget (1991). Det var hennes första TV-konsert.

Den här konserten kom till efter Whitneys succé på Super Bowl samma år, när hon sjöng nationalsången:

Fan, sitter jag inte här och bölar lite nu? Jo, det gör jag. Jag hamnade där till slut. Det blir väl så när man återgår till musiken och struntar i den andra dyngan.