Blog by Filip & Fredrik

Fredrik Tuesday June 18th, 2013

Tack och hej, Hasse P


Titta här står han, Hasse P, bredvid en extralång leverpastej. Det är vintern 1985 och han håller på med ett litet jippo som går ut på att sätta den lilla staden Köping på kartan. Han ska baka världens längsta smörgåstårta, fixa dit Guinness Rekordbok och kanske få lite fart på stan.


Här har det gått några timmar. Hasse har – mitt under jippot – fått reda på att det är något strul med Smörgåstårtan. Men han behåller lugnet och lite senare är det dags för själva diplomutdelandet.

Här är det officiellt. Smörgåstårtan är den längsta som någonsin gjorts. Drygt 510 meter.
Långt senare lärde vi känna Hasse P och han fick alltid tårar i blicken när han tänkte på den här stunden. Det hade varit mycket skit i hans liv, men det här var det bästa han varit med om. Här UTRÄTTADE han något. Inget stort kanske, men något i alla fall.

Han surfade på det där glädjemolnet i flera månader. Här är det sommar, han är på nån grillfest, kanske mellan två danser, bra SKJUTS i hela kroppen, ögonen riktade mot något som gör honom på bra humör. Kanske en kvinna.
Några månader senare började det gå dåligt igen. Han hade fått smak på berömmelsen, provade både det ena och det andra för att bli kvar i smöret. Och för att det skulle hända något. Sedan började han dricka lite mer än vad han borde och det mesta av det han planerade gick i kras.
Många år senare sprang han in i mig och Filip.


Vi skrev en bok om hans äventyr i Västra Mälardalen det där året, 1985. Han gillade den, tack och lov. Vi tyckte väldigt mycket om att prata med honom. Han var ju sliten utav bara helvete, satt och ruvade på varenda sjukdom en hypokondriker kan mardrömma om, men det sket han liksom i. Satt och hötte med näven åt någon aningslös programledare på TV4 i sin lilla lägenhet där solljuset låg så hårt på den lilla tjock-TVn och dammet på skärmen gjorde att man inte såg någonting men man hörde att det sades något dumt där i rutan och sånt stod han inte ut med. Han var stolt över den där smörgåstårtan han gjorde för nästan 30 år sedan. Orimligt upptagen vid den, kanske, men hur konstigt är det? Mot slutet, när det skymmer så sakteliga, kan det vara läge att summera livets highlights och om en av dem råkar vara en lång jävla smörgåstårta så… ja, sämre kan man ha det. Han återkom alltid till att folk hade varit GLADA den där dagen i mars 1985. Folk i Köping hade kommit ner till centrum utan större förväntningar och så hade det blivit GLATT. “Sånt betyder nåt”, sade han. Och det hade han rätt i. Det är lättare att göra ingenting än att göra någonting. Och alla som gör någonting förtjänar att bli åtminstone ett frimärke.
Nu är han död. Han hade legat medvetslös i en vecka – i sin egen säng, det var viktigt för honom, inget jävla sjukhus – och klamrat sig fast vid livet. Sedan, den sista natten, böjde sig Lotta över honom och viskade att “Nu räcker det Hasse, nu kan du gå över till andra sidan”.
Och så gjorde han det.

Comment22
Fredrik Friday April 5th, 2013

Ja, här står jag…


… och bara BLÅSTIRRAR in i en lampa. Det kan vara vilsamt. Prova gärna. Nu är det 4 april, jag minns den dagen med viss värme då jag en gång såg travhästen Grades Singing vinna ett lopp på Solvalla just den 4 april. Magnifik var hon, Grades Singing.

Jag minns alla dessa hästar och hur jag inte brukade spela på dem. Jag kunde åka ner till Stockholm från Juniskär, 50 mil, jag var 17 år gammal, jag hade min vän Hugo med mig, vi åkte med darriga ben ut till Solvalla för att live-titta på alla de där stjärnhästarna vi bara sett på TV. Hugo hade understundom mod att spela en tia eller två, men jag ville liksom inte att det skulle bli för SPÄNNANDE. Jag ville inte att RISKEN och rädslan att losa pengar skulle besegra NJUTNINGEN jag fann i att bara titta på hästarna – hur de satte fart på bortre långsidan, ut i tredjespår bara, magniFIKA djur, full fart i sista kurvan och sedan hela vägen in i mål. 1.13.7 på 2140 meter! Härligt. För den som bryr sig kan jag berätta att mitt favoritlopp alla kategorier är Olympiatravet 1988. Svenske hästen Callit var favorit, han hade vunnit nåt VM-lopp och skulle sopa hem det här. Men det fanns ett luddigt hot i form av den amerikanske hästen Sugarcane Hanover, som precis hade fått en norsk ägare, och kördes av den MJUKE norrmannen Gunnar Eggen. När vi kommer in i loppet är det ett varv kvar, Callit är i ledning och Sugarcane Hanover ligger och myser i andra par utvändigt.

Gud, sicken KÄFTSMÄLL det där var. Helst stum satt jag och Hugo och kollade hemma på Högbovägen. Det var nog där vi verkligen fastnade i travträsket. Där hamnade vi i fem år, innan jag började på Journalisthögskolan och vi gled i från varandra, jag och Hugo och jag och travet. Hahaha, jag inser nu att det visst är 5 april. Ja ja, då har den här lilla utläggningen varit i onödan, men skit samma. Den får PASSERA. Nu sitter jag på kontoret som vårt lilla produktionsbolag Mexiko har skaffat. Det är så härligt här, nere vid vattnet, på Södermalm i Stockholm, nära det inte klanderfria Skanstull. Några bilder kanske?

Detta är rester.


Öppen spis med orientalisk katt uppe på kanten.


Detta kallar jag “Facebook-rummet”, för det känns som att människor som jobbar på Facebook sitter så här och jobbar.


Bråte som ligger i den mindre cleana delen av Facebook-rummet.


Den orientaliska katten i närbild. Den vänstra armen kan vinka. Jag gissar att den går på batteri.


Min älskade Dylantavla är inte uppsatt än.


Nån dåre har smällt upp en chins-ställning mitt i rummet. Mitt i ETT rum.


Och här har vi Herman Lindqvist. Han är ju historie-nestor, om än omstridd säkert, eftersom människor som gillar historia är förtjusta i att beefa om historiska händelser. Herman medverkar regelbundet i vårt nya program NUGAMMALT, som har premiär på måndag på den gamla fina tiden 21.55. I det här programmet ska vi prata om de 77 händelserna som format Sverige. Men var nu för fan inte oroliga. Vi ska inte förlora oss i kravatter och saker som utspelade sig för LÄNGE sedan. Det här är mestadels relativt nutida händelser. Men likväl händelser som format oss. Det kan vara vinsten i Hockey-VM 1987, det kan vara Hotshotens inträde i svenska barer, det kan vara det märkliga topless-modet (1980-1993), det kan vara det märkliga svenska kärnvapenprogrammet, här illustrerat av hur det skulle sett ut om dåvarande statsministern Tage Erlander haft Instagram:

Ja ja. Det blir jävligt härligt. Hoppas ni kollar det. Nu ska jag låta den här dagen föra iväg mig. Jag ska plundra kylen på vidrig light-dryck. Vi ringer in helgen med Fleetwood Mac, Go your own way i en live-version där man riktigt hör hur deras kokainbruk har fuckat med näsmembranen och gjort dem göttigt nasala.

I morgon åker jag till Cannes på en TV-mässa. Kanske ska jag fortsätta skriva lite på det här utrymmet? Kanske är det fan DAGS?

Comment13
Fredrik Friday December 21st, 2012

Åh, min käre Bobby…


Jag vet inte om jag ska förgås av äckel inför min egen förutsägbarhet eller om jag bara ska släppa den satans SARGEN och känna att det fan är på tiden att jag gör en relativt optimal Spotifylista bestående av Bob Dylans 50 bästa låtar. Överskådlig och fin. Listan är – ska ni veta – framtagen på ett sådant sätt att nybörjarna gör bäst i att börja från början och hacka sig framåt. Här finns en inbyggd lube-funktion, där jag taktiskt slängt in lite hyfsat lättillgängliga saker i början, men här finns även godis för finsmakarna (“Moonshiner” och sådant).
Precis som det ska vara. Sedan har jag såklart inget verkligt bootlegobskyrt med här. Det får jag göra på en skuggig ftp någon annan gång, och JA, då ska Bobs Frank Sinatra-hyllning från 1994 (Restless Farewell) självfallet få plats.
Så länge då, får vi betrakta detta som en MYCKET snål julklapp från det här hörnet av universum. Bob Dylan gjorde mig – tror jag – till en annan person än den jag kanske var på väg att bli, då för länge sedan, 1990, när jag började lyssna på honom.
Han finns alltid med mig.
Listan finns här. 
Merry X-mas på er.

Comment66
Fredrik Tuesday December 4th, 2012

Åh, Girl from mars!

Äh, jag återupptäckte ju den precis i denna STUND, och nu kan jag inte sluta tänka på min gamle vän Toffe från Vasa som spelade den här för mig på Storgatan 32 i Sundsvall när vi bodde i en lägenhet på fjärde våningen där tillsammans med vår kompis Martin, och det var så billigt i pizzerian på markplanet (det är ett Wayne’s Coffee nu, förstås) att jag gick upp kanske nio kilo på lika många månader och det var sista året på Journalisthögskolan och vi skrev en C-uppsats, jag och Toffe, om “Objektiviteten i musikjournalistiken – Finns den? Behövs den?” och vi hade den här bilden på framsidan

och vi skrev ju om det här för att få intervjua våra idoler Lokko, Bjurman, Gradvall, Strage och sex andra, och några månader senare tog allt slut, Toffe åkte till Finland, Martin åkte till Uppsala och jag var kvar själv i lägenheten och kände mig FRUKTANSVÄRT melankolisk och dagen efteråt skulle jag flytta till Stockholm och börja på Aftonbladet och det kändes omvälvande alltihopa så jag spelade Kent-låten “En helt ny karriär” på gitarr gång på gång på gång och riktigt KÄNDE att DET HÄR fanns det en fin symbolik i och kanske kanske skulle jag skriva en kort text om det sexton år senare.

Comment16
Fredrik Tuesday December 4th, 2012

Nu är Filip i stan igen…


… ja, här står han och öppnar upp hela sin personlighet framför en skylt som gör att han tänker på sin vän Pontus, förstås. Det är roliga dagar. Vi förbereder oss för nypremiären av “Jakten på den försvunna staden”, som sker i morgon, onsdag, på Rival i Stockholm, och så ska vi showa i Malmö och Göteborg också. Hoppas ni tittar förbi för fan. Vi spelade in podcasten igår, Filip berättade ganska skakande saker om sitt mentala tillstånd och jag hittade ett piller i hans mikrofonetui (han, precis som jag har ett ETUI för mikrofonen, och det är lätt att förälska sig i ordet ETUI, även om man inte prenumererar på tidningen Monocle).

Jag vet inte vad det där var för piller, och kanske tar jag för lättsinnigt på hans mentala ohälsa. Nog är det opassande, alltid, att jag ständigt sitter och ler när han berättar om sina helvetiska morgnar, men då får vi väl kalla det karaktärsdraget för MIN psykiska ohälsa då, så är allt bra.
Annars då? Jo, jag blir alltid glad när jag ser omslagsmänniskorna på tidningen Level. Inget onödigt knusslande för läsarna där inte. Vet man inte vem Shigeru Miyamoto är så får man skylla sig själv:

Som jag alltid brukar säga: MÅTTE sådant här alltid överleva. Så här ser förresten mina CD-skivor ut när decembersolen faller på dem:

Inte dumt alls! Och i andra änden av skönhetsspektrat finns grisar. Här är några jag såg i helgen, ute på Värmdö någonstans, på en plats där barn klättrar i ställningar. De erbjuds också, barnen, möjlighet att titta på grisar som står och äter genom att trycka ner sina trynen i lera.

Det blir mer och mer omöjligt att ta grisar på allvar, kan jag tycka. Då tänker jag inte ens på den gamla sanningen att grisar är “renligare än människor” för det tänker jag inte bevärdiga med ett bemötande, däremot finns det en planlöshet i det här tryn-grävandet som gjorde mig förbannad. Men nu ska vi inte oroa oss för det. Vi ska konstatera att det här är en gnistrande tisdag i december 2012, Homeland håller eventuellt på att spåra ur, tyvärr, men alla bra låtar som Dinosaur Jr någonsin gjort är fortfarande precis lika bra, så vi lyssnar en gång till på den som innehåller världens bästa gitarrsolo.

Comment16