Äh, jag är ju ledig…

… idag, sitter på ett fik och läser Hannes Råstams bok om Thomas Quick, låter en blandning av apelsinjuice och espressokaffe go gladiator i magsäcken, inväntar en lunch med en god vän och kan väl lika gärna skriva lite. Nu är vi färdiga med inspelningarna av Vem kan slå Filip & Fredrik. Kroppen värker och jag har ätit ungefär 44 kilo jordnötter på kort tid. Och träffat Henke Larsson! Exakt nu lyssnar jag på Wannadies, det var lustigt med Wannadies minns jag nu, för ett av deras skivomslag ser ut så här:

När vi spelade in Grattis Världen och Filip skulle simma över Engelska kanalen så besökte vi en kanalsimmerska i Dover och hon RÅKADE ha den här bilden på väggen hemma. Har jag för mig. Det är väl en klassiker bland simmare, möjligen, och Wannadies hade uppenbarligen annekterat den och gjort ett skivomslag av den. De verkar så sympatiska, Wannadies, från Skellefteå och allt, även om man inte hört jättemycket om dem på sistone. Men jag minns att de engelska musiktidningarna på 90-talet var galna i faktumet att de i bandet hade jobbat som dödgrävare på en kyrkogård. Man kan möjligen misstänka att allt det där bara var påhittad storytelling, eftersom britterna så gärna köper den där typen av historier. Här är förresten avsnittet jag nyss alluderade till.
På lördag ska jag åka till USA. Det blir något, det. Först New York, sedan bilande söderöver, mot Florida. Hoppas kunna stanna i Savannah, Georgia, en förtjusande stad vars selling point märkligt nog är att trädgrenar växer ÖVER och liksom FAMNAR vägarna. Så här:

Det ska bli kul att spela in podcasten från “the road” också. Nu har jag och Filip suttit mittemot varandra i några månader, och det blir en extra SKJUTS, tycker jag, när vi inte ser varandra. Igår var vi förresten i Farsta, hos Dennis, som är lärare på en skola där. Han vann den där tävlingen vi hade, om att få hem podcastinspelningen till sig. Han tyckte att hans elever kunde få lyssna på detta. De är 15 år, så det var en rätt tough crowd, framförallt med tanke på att de inte hade käkat lunch. Men jag tycker att de skötte sig. Filip berättade om första gången “någonting kom ur” honom. Här är supersnubben Dennis.

Just ja, så fick jag en bild skickad till mig på twitter också. Någon som undrade om jag har en extrem lookalike eller om det är jag på bilden.

Det verkligt sjuka är att jag fan inte vet. KAN det vara jag, och har jag i så fall helt glömt bort att jag tagit den här bilden? Det SKULLE kunna vara någon larvig genrebild som en kompisfotograf lurat mig att medverka i typ 1998 eftersom han inte hade råd med någon riktig modell. Det var ju Dimmiga Dagar det där, så det är fullt möjligt att det har hänt. Eller så är det bara någon annan på bilden, kanske någon som idag sitter på death row.
Vad tänker jag mer på? Jag tänker på en massa människor, jag tänker på Nour El-Refai, jag tänker på Johan Glans, jag tänker på Henrik Schyffert, jag tänker på Martin Luuk, jag tänker på Donovan & Satan, jag tänker på Lykke Li, jag tänker på Joni Mitchell, jag tänker på Jonas Brothers, jag tänker på Kraftwerk, jag tänker som vanligt på Eddy Merckx, jag tänker på Etienne Glaser, jag tänker på Johan Widerberg som väl spelade Didrik i Ebba & Didrik, jag tänker på Magnus Härenstam, jag tänker på Lionel Richie, jag tänker på Elton John, jag tänker på Fredrik Virtanen, jag tänker på Kungliga Dramatiska Teatern, jag tänker på Periodiska systemet, jag tänker på Netflix vs Filmnet, jag tänker – trots allt – på Dagens Nyheters podcast, jag tänker på Aftonbladets chefredaktör Jan Helin som jag två dagar i rad har mött på exakt samma plats vid två helt olika tidpunkter, jag tänker på den förtjusande staden Östersund och det Tutti Frutti-godis jag brukade äta när jag gjorde lumpen där, jag tänker på när jag drog mig undan logementets djursex-vhs-sessions och gick ner till biblioteket och TILLSKANSADE mig Bob Dylan på vinyl, jag tänker på versionen av “Baby, I’m in the mood for you” som jag där och då hörde för första gången och som fick mig att känna mig så LEVANDE, jag tänker att om jag inte tagit de där promenaderna ner till biblioteket och upptäckt all den där musiken så hade det nog blivit KTH för mig, jag tänker på den där veckan i slutet av 90-talet då jag låtsades plugga Kemi på Universitetet för att jag ville skaffa mig ett studentleg och det var som att stirra rakt in i en alternativ livsbana och det kändes helt okej att det blev som det blev även om det just då var rätt ostrukturerat, och jag tänker att det KAN ha varit i TYP den vevan som den märkliga bilden på mig sittande svävande på en stol på väggen skulle kunna ha tagits.
Slutligen tänker jag nästan jämt på det här klippet, hur konstigt det är att något kan vara så typiskt vidrigt prime-time-fördomsfullt och ÄNDÅ så rörande. Den krocken gör mig nästan galen.

http://www.youtube.com/watch?feature=player_detailpage&v=KWZWuVCXqRg#t=63s

Nu går livet vidare.

LOADING PODCAST

Episode {{ currentEpisode.podcast_number }} - {{ currentEpisode.date }}

{{ currentEpisode.title }}

Rate this episode

Add comment

This week's pod. Which part was the best? Do you think differently? Contribute in your usual fashion.

{{ userInfo.name }} Log out
Connect this comment to a specific time Select time on timeline or cancel {{ $parent.getNiceTime($parent.selectedTime) }} (Remove)
Add comment Cancel

Error: {{ formErrors[0].message }}

Connect with Facebook or Twitter to comment.

We will not spam you, promise.

Comments for this episode

No comments in category...

Show all comments
Load more comments